sidledes

Med ett dussintal enkla och små naturobjekt utplacerade i de tre rummen, minst sagt sparsmakat, lyckas han ändå fylla upp konsthallen. Det beror naturligtvis mycket på de i sig uttrycksfulla och ”belastade” motiven, om det sedan är en liten tall, en björn eller en lätt förvriden lada. Allt i smått format, det mesta gjord i bark och näver, placerade på golvet och med rummens övriga luft och tomhet som bärare eller understöd till deras ensamma utsatthet.

En transistorradio från femtiotalet står i ett fönster med en smal liten tall som antenn. Ensliga fragment från ensliga landskap frammanar bilden av nostalgi eller längtan efter förbindelse till historia och natur. Men de blir också som leksaker eller pusselbitar som betraktaren kan sätta in i sina egna projiceringar av vårt kulturlandskap.

Sparsmakade installationer av den här typen brukar ofta få något torrt och pretiöst över sig, men här lyckas Anders Jansson förmedla både ödmjuk humor och varm poesi.

Jan K Persson

FOTO: Rådhuset, Ulf Edberg

volym

Anders Jansson
Rådhuset, Ö-vik, t.o.m. 9 maj

En liten, och då menar jag en mycket liten ko står på golvet uppe i ena hörnet av den stora utställningshallen. När jag böjer mig
ner ser jag att den är gjord av furubark. I det motsatta hörnet står en liten älg i
brons. I mitten på golvet står en stor avbarkad stubbe med ett urgröpt hål i snittytan. Ett dovt ljud strömmar ut från stubben och jag måste sänka huvudet nära hålet för att höra vad det är. Det låter som en arabisk mässa, som avlägsna böneutrop. ”Egyptisk stubbe” kallar Anders Jansson objektet, och anvisar därmed utställningens lätt surrealistiska innebörd.